Jag känner den bittra smaken utav förlust i min mun. I luften vilar ett stilla lugn medan alla runt omkring lägger locket på för att undvika små ögonblick som skulle kunna skapa en oro inom mig. Tänk om det faktiskt var någon som vågade ta steget ur detta vakuum och uttala sig om sina innersta känslor - de är precis som jag. Det  skulle inte finnas. Inte nu. Inte sedan. Aldrig. Toma ord ekar innanför mitt pannben. Det finns en ständig rädsla som etsar sig fast och håller ett krampaktigt tag om det lilla hopp som någonsin funnits. Sakta men säkert så tynar allting bort. Kvar finns bara ren rädsla av att de aldrig skall förstå. Ekot förblir ett eko. Ensamheten äter upp mig inifrån.

Har du någonsin känt så mycket smärta att du inte vet vad du ska göra med den? Jag har det. Vi ska känna smärta. Det är tänkt att vi skall gå igenom det, släppa ut det, lära oss utav det, växa ifrån det och gå vidare med våra liv. Nej, vi är inte menade till att glömma det och vi är inte avsedda att återuppleva det heller. Vi är inte avsedda att lida för evigt för att vi känt smärta. Vi är inte ämnade för att leva i ett vakuum av rädsla för att uppleva livet.

vi är aldrig parallellt
vi drar aldrig jämt
lika barn leka bäst


vi är inte lika.

"I love how you always find a way to be the highlight of my day."